Mötet 4/4 Anders Tyrén
Text Olof Andersson Foto Jan Olsson
Att varje år ordna ett program som på något sätt rör paraidrott är en målsättning för Idrottshistoriska sällskapet. Denna gång presenterades dagens huvudaktör, Anders Tyren, av Kristinehamnssonen Fredrik Torehammar, bägge verksamma inom företaget Särnmarks, som är verksamt inom assistans och hjälpmedel. Fredrik mindes med viss nostalgi hur han i dagens föredragslokal i sin ungdom spelade innebandy i lokalen som på den tiden var än mer flexibel än idag.
Anders tog så över och berättade om sig själv och olyckan som förändrade hans liv, då han 1987 som 26-årig rörmokare vid arbete på ett tak miste balansen och föll olyckligt mot marken. Han landade på rygg men kunde ändå köra hem med bil innan han svimmade i hallen. Ambulans, sjukhus, operationer och rullstol följde men det blev också starten på något nytt. Med hjälp av personal och andra drabbade kamrater kom han på sjukhuset igång med olika rullstols-aktiviteter främst för att kunna klara vardagen. För att entusiasmeras och motiveras satte man målet att själva klara saker och ting. Sagt och gjort de små framstegen gav energi och så föddes en galen tanke på att delta i rullstols-maraton i Wien. Planering, bokning och praktiska problem på plats klarade man av liksom loppet och därmed var det bevisat att man kunde utmanande saker även från rullstolen. Så följde de, maratonloppen, som ett pärlband Berlin, Stockholm, Oslo, Boston… väl genomförda och inspirerande. Boston maraton klarades av på goda 1 timme 42 minuter. Inte dåligt av en kille som inte varit ett dugg idrottsintresserad, men nu tävlingsmotiverad.
Intresset för mekanik, konstruktion och hans situation ledde så in på arbete med att förbättra och utveckla hjälpmedel som rullstolar, skidkälkar, skridskor och snöskotrar allt för att ge funktionshindrade möjligheter till naturupplevelser och ett aktivt liv. Engagemanget ledde också till OS-deltagande i orter som Aten, Barcelona, Lillehammer som han för övrigt klassar som det roligaste av de OS han deltagit i. Som Motalabo och idrottare krävs ju nästan också att man då man klarat av Vasaloppet även tar tag i Vätternrundan. Även detta projekt genom-fördes efter vissa initiala motigheter på teknikens område.
För 15 år sedan under en semesterresa med oväntade strapatser hände det som ingen trott skulle kunna ske.
Vid olyckan hade trots de svåra skadorna på skelettet, inga muskler slitits av och nu började de helt osannolikt åter fungera. Efter ett par år, då rörligheten succesivt återkom, kunde han gå igen och springa! Neurologer och läkare kunde bara förundrade ta del av processen. Det som till en början varit helt osannolikt skedde nu då broskbildning kring skadade kotor i kombination med stärkta
muskler, till följd av regelbunden träning, gjorde att livet i rullstolen blev ett passerat kapitel. Osannolikt nog skulle han snart komma att tillsammans med sin synskadade fru cykla Vätternrundan med vanlig tandem avverka Vasaloppet som ledsagare och över huvud taget bli en aktiv motionsidrottare och frilufts- människa.
Idag som anställd inom Särnmarks kan han se tillbaka på hur de första trevande försöken med rehab vid Motala sjukhus blev starten på hans nya liv som konstruktör, utvecklare och aktiv rullstolsidrottare men också omgivningens stigande förvåning och undran då han efter ett långt liv i rullstol kunde börja gå och springa. Idag kan han hjälpa andra på vägen med ansökningar och goda råd.
Avslutningsvis konstaterar han att antalet funktionshindrade idrottare i Sverige minskar beroende på minskade stimulanser och satsningar på funktionshind- rades möjligheter. Sverige halkar med andra ord allt mer efter i jämförelse med andra länder i Europa. De dryga 60-talet åhörare fick en trevlig eftermiddag.
Anders tog så över och berättade om sig själv och olyckan som förändrade hans liv, då han 1987 som 26-årig rörmokare vid arbete på ett tak miste balansen och föll olyckligt mot marken. Han landade på rygg men kunde ändå köra hem med bil innan han svimmade i hallen. Ambulans, sjukhus, operationer och rullstol följde men det blev också starten på något nytt. Med hjälp av personal och andra drabbade kamrater kom han på sjukhuset igång med olika rullstols-aktiviteter främst för att kunna klara vardagen. För att entusiasmeras och motiveras satte man målet att själva klara saker och ting. Sagt och gjort de små framstegen gav energi och så föddes en galen tanke på att delta i rullstols-maraton i Wien. Planering, bokning och praktiska problem på plats klarade man av liksom loppet och därmed var det bevisat att man kunde utmanande saker även från rullstolen. Så följde de, maratonloppen, som ett pärlband Berlin, Stockholm, Oslo, Boston… väl genomförda och inspirerande. Boston maraton klarades av på goda 1 timme 42 minuter. Inte dåligt av en kille som inte varit ett dugg idrottsintresserad, men nu tävlingsmotiverad.
Intresset för mekanik, konstruktion och hans situation ledde så in på arbete med att förbättra och utveckla hjälpmedel som rullstolar, skidkälkar, skridskor och snöskotrar allt för att ge funktionshindrade möjligheter till naturupplevelser och ett aktivt liv. Engagemanget ledde också till OS-deltagande i orter som Aten, Barcelona, Lillehammer som han för övrigt klassar som det roligaste av de OS han deltagit i. Som Motalabo och idrottare krävs ju nästan också att man då man klarat av Vasaloppet även tar tag i Vätternrundan. Även detta projekt genom-fördes efter vissa initiala motigheter på teknikens område.
För 15 år sedan under en semesterresa med oväntade strapatser hände det som ingen trott skulle kunna ske.
Vid olyckan hade trots de svåra skadorna på skelettet, inga muskler slitits av och nu började de helt osannolikt åter fungera. Efter ett par år, då rörligheten succesivt återkom, kunde han gå igen och springa! Neurologer och läkare kunde bara förundrade ta del av processen. Det som till en början varit helt osannolikt skedde nu då broskbildning kring skadade kotor i kombination med stärkta
muskler, till följd av regelbunden träning, gjorde att livet i rullstolen blev ett passerat kapitel. Osannolikt nog skulle han snart komma att tillsammans med sin synskadade fru cykla Vätternrundan med vanlig tandem avverka Vasaloppet som ledsagare och över huvud taget bli en aktiv motionsidrottare och frilufts- människa.
Idag som anställd inom Särnmarks kan han se tillbaka på hur de första trevande försöken med rehab vid Motala sjukhus blev starten på hans nya liv som konstruktör, utvecklare och aktiv rullstolsidrottare men också omgivningens stigande förvåning och undran då han efter ett långt liv i rullstol kunde börja gå och springa. Idag kan han hjälpa andra på vägen med ansökningar och goda råd.
Avslutningsvis konstaterar han att antalet funktionshindrade idrottare i Sverige minskar beroende på minskade stimulanser och satsningar på funktionshind- rades möjligheter. Sverige halkar med andra ord allt mer efter i jämförelse med andra länder i Europa. De dryga 60-talet åhörare fick en trevlig eftermiddag.